HIV och AIDS- Inte samma sak!
Om inte annat angivs är alla fakta under denna rubrik fakta som vi tillgodogjort oss via en intervju med Catarina Linderius som är kurator på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
En felaktig uppfattning som många har är att HIV och AIDS är samma sjukdom fast med två skilda namn. Denna uppfattning är som sagt helt fel då HIV är ett virus som successivt bryter ned immunförsvaret. HIV är ett virus som finns i blodet och således också i vissa kroppsvätskor. När du haft viruset under en längre tid har immunförsvaret brutits ned så mycket att kroppen inte längre kan stå emot sjukdomar. Det är när patienten kommit så långt i sjukdomsförloppet som sjukdomsstadiet kallas AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome). En person som har AIDS kommer alltså förr eller senare dö av sjukdomar de normalt skulle kunnat bekämpa, exempelvis tuberkulos och lunginflammation.
Dock kan det dröja flera år innan en HIV-positiv person får AIDS, personen i fråga kan en långperiod efter smittotillfället känna sig helt frisk. Och en person som bär på HIV kan därmed vara helt omedveten att denne bär på smittan om ett blodprov inte gjorts (unicef.se, 2010).
En person som inte fått vård eller genom gått rätt medicinskbehandling lever i genomsnitt i 10 år efter sitt insjuknande (unicef.se, 2010).
Innan slutet av 90-talet dog de personer som fått diagnosen AIDS. Nu finns det bromsmedicin som trycker ner viruset, i vissa fall är medicineringen så lyckosam att sjukdomen inte ens går att påvisa via blodprov. Det är dock viktigt att poängtera att denna medicin inte botar viruset och gör patienterna friska, utan bara bromsar själva sjukdomsförloppet.
Om en patient som har svarat så positivt på behandlingen att viruset inte ens syns via ett blodprov sedan väljer avbryter medicineringen kommer patienten i fråga en kort tid efter avslutad medicinering bli allvarligt sjuk samt kommer viruset återigen kunna spåras via blodprov.
Blodomloppet påverkas inte av HIV däremot finns ju viruset i blodet. Inte heller hjärtat påverkas i av HIV, förutom det faktum att hela kroppen påverkas om kroppen utvecklat AIDS. Något som också kan påverka kroppen negativt är att bromsmedicinerna kan påverka kroppen så att man får förhöjda blodfetter och detta i sin tur leder till eventuella hjärtbesvär.
Självklart kostar varje HIV-smittad patient sjukvården och därmed samhället enorma summor pengar varje år. I Sverige har men löst det på så sätt att sjukvården och medicinerna är något som varje HIV-patient får betalad eftersom att HIV lyder under Smittskyddslagen och detta för att förhindra att smittan ska spridas. Varje år kostar detta Sverige ca 100 000 SEK/patient som behandlas.
Varje HIV-smittad patient har alltså rätt till medicinerna gratis och de har även rätten att få läkarbesök och kuratorsbesök samt andra insatser av sjukvården som uppstått på grund av HIV betalda. Men patienten får själv betala vårdavgift för slutenvårdsplats.
Som patient tar man dagligen 1-4 tabletter av bromsmedicinerna, antalet tabletter är beror på att det finns olika mediciner där man ibland behöver 1 och ibland upp till 3-4 mediciner dagligen. Sedan kan patienten även i vissa fall behöva kompletterande mediciner för eventuella biverkningar. Bromsmediciner är något som man dagligen är tvungen att äta under resten av sitt liv.
När en person får besked om att hon/han har HIV är det naturligtvis en stor kris för denne person liksom det är att få besked om en hjärtsjukdom, cancer eller annan allvarlig sjukdom. Catarina som är kurator vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, berättar att det som oftast om inte alltid också lägger sten på börda är att sjukdomen känns skamlig och är något man inte vill berätta om för sin omgivning. Detta gör att beskedet om HIV blir extra psykiskt påfrestande. Men när patienten får en ökad vetskap om vad sjukdomen egentligen innebär och att det är en sjukdom som går att leva med brukar den psykiska påfrestningen minska något.
Man har accepterat att man måste lära sig att leva med sjukdomen, man känner sig frisk, viruset minskar drastiskt och man kan leva ett i stort vanligt socialt liv. Dock har du som HIV-smittad en skyldighet att upplysa om din smitta innan du har samlag, samt måste du informera sjukvården om att du har en blodsmitta om du ska ta blodprov eller opereras samt måste även tandvården informeras om detta. När en HIV-smittad person har samlag är det viktigt att denna skyddar sig med hjälp av kondom.
I Sverige är du som HIV-smittad enligt Smittskyddslagen (SFS 1988:1472) skyldig att anmäla att du bär på smittan. Anmälan skickas till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet (HIV och Aids, 1993).
Idag kan man som HIV-positiv skaffa barn då det finns säkra metoder för att smittan inte ska överföras. Det finns heller inte några restriktioner vad gäller arbete, dock finns det några enstaka undantag.
Dock kan det dröja flera år innan en HIV-positiv person får AIDS, personen i fråga kan en långperiod efter smittotillfället känna sig helt frisk. Och en person som bär på HIV kan därmed vara helt omedveten att denne bär på smittan om ett blodprov inte gjorts (unicef.se, 2010).
En person som inte fått vård eller genom gått rätt medicinskbehandling lever i genomsnitt i 10 år efter sitt insjuknande (unicef.se, 2010).
Innan slutet av 90-talet dog de personer som fått diagnosen AIDS. Nu finns det bromsmedicin som trycker ner viruset, i vissa fall är medicineringen så lyckosam att sjukdomen inte ens går att påvisa via blodprov. Det är dock viktigt att poängtera att denna medicin inte botar viruset och gör patienterna friska, utan bara bromsar själva sjukdomsförloppet.
Om en patient som har svarat så positivt på behandlingen att viruset inte ens syns via ett blodprov sedan väljer avbryter medicineringen kommer patienten i fråga en kort tid efter avslutad medicinering bli allvarligt sjuk samt kommer viruset återigen kunna spåras via blodprov.
Blodomloppet påverkas inte av HIV däremot finns ju viruset i blodet. Inte heller hjärtat påverkas i av HIV, förutom det faktum att hela kroppen påverkas om kroppen utvecklat AIDS. Något som också kan påverka kroppen negativt är att bromsmedicinerna kan påverka kroppen så att man får förhöjda blodfetter och detta i sin tur leder till eventuella hjärtbesvär.
Självklart kostar varje HIV-smittad patient sjukvården och därmed samhället enorma summor pengar varje år. I Sverige har men löst det på så sätt att sjukvården och medicinerna är något som varje HIV-patient får betalad eftersom att HIV lyder under Smittskyddslagen och detta för att förhindra att smittan ska spridas. Varje år kostar detta Sverige ca 100 000 SEK/patient som behandlas.
Varje HIV-smittad patient har alltså rätt till medicinerna gratis och de har även rätten att få läkarbesök och kuratorsbesök samt andra insatser av sjukvården som uppstått på grund av HIV betalda. Men patienten får själv betala vårdavgift för slutenvårdsplats.
Som patient tar man dagligen 1-4 tabletter av bromsmedicinerna, antalet tabletter är beror på att det finns olika mediciner där man ibland behöver 1 och ibland upp till 3-4 mediciner dagligen. Sedan kan patienten även i vissa fall behöva kompletterande mediciner för eventuella biverkningar. Bromsmediciner är något som man dagligen är tvungen att äta under resten av sitt liv.
När en person får besked om att hon/han har HIV är det naturligtvis en stor kris för denne person liksom det är att få besked om en hjärtsjukdom, cancer eller annan allvarlig sjukdom. Catarina som är kurator vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, berättar att det som oftast om inte alltid också lägger sten på börda är att sjukdomen känns skamlig och är något man inte vill berätta om för sin omgivning. Detta gör att beskedet om HIV blir extra psykiskt påfrestande. Men när patienten får en ökad vetskap om vad sjukdomen egentligen innebär och att det är en sjukdom som går att leva med brukar den psykiska påfrestningen minska något.
Man har accepterat att man måste lära sig att leva med sjukdomen, man känner sig frisk, viruset minskar drastiskt och man kan leva ett i stort vanligt socialt liv. Dock har du som HIV-smittad en skyldighet att upplysa om din smitta innan du har samlag, samt måste du informera sjukvården om att du har en blodsmitta om du ska ta blodprov eller opereras samt måste även tandvården informeras om detta. När en HIV-smittad person har samlag är det viktigt att denna skyddar sig med hjälp av kondom.
I Sverige är du som HIV-smittad enligt Smittskyddslagen (SFS 1988:1472) skyldig att anmäla att du bär på smittan. Anmälan skickas till smittskyddsläkaren och Smittskyddsinstitutet (HIV och Aids, 1993).
Idag kan man som HIV-positiv skaffa barn då det finns säkra metoder för att smittan inte ska överföras. Det finns heller inte några restriktioner vad gäller arbete, dock finns det några enstaka undantag.
Smittvägar
Om inte annat anges är allt under denna rubrik är hämtat ur boken (HIV och Aids, 1993).
Viruset HIV smittas framförallt genom sexuellkontakt, men även via blod samt andra vävnadsvätskor och blodprodukter. Viruset kan överföras från man till man, från man till kvinna och vise versa men HIV kan även smitta från kvinna till kvinna även om detta är mycket ovanligt.
Via sexuell kontakt
Att ha oskyddat samlag är det vanligaste sätt som överföra HIV-viruset och detta beror främst på okunskap. Människorna i Afrikas fattiga länder saknar helt enkelt vetskap om att HIV-infektionen kan smittas via sexuelltungänge (unicf.se, 2010).
Men om man enbart har haft sexuell kontakt med en HIV-smittad person vid ett tillfälle, är risken att få viruset väldigt liten, endast ca 1 % . Dock lider du en högre risk att bli smittad om du är den mottagande parten vid ett antal samlag eller vid samlag där sexpartnern är högviremisk, så som i de fall där andra könssjukdomar överförs vid samma tillfälle eller det finns genitala sår. I detta fall är risken för att bli smittad som sagt större och vid ett samlag är risken ca 10 %.
Att oralsex skulle vara såkallat säkert sex är fakta som inte är berättigad, dock är det mycket troligt att risken för att bli smittad i dessa fall är betydligt mycket mindre än i ovannämnda situationer.
Att risken för sexuellsmitta minskar med användningen av kondom eller spermiedödandemedel är självfallet sanningsenligt men dock bör det poängteras att detta inte är ett hundraprocentigt skydd.
Via blodet
Att få HIV-smittan överförd via blodet kan ske vid transfusioner, injektioner av blodprodukter samt med blodförorenade sprutor eller kanyler.
Detta är den minst vanliga smittovägen. Det är ca 10 % som smittats av HIV på grund av att det delat sprutor med någon HIV-positiv person (unicf.se, 2010).
För att förhindra detta undersöks allt givar blod i Sverige så att de inte innehåller antikroppar mot HIV. Fast inte heller detta är en 100 procentig försäkran att blodet inte bär på HIV-smittan, det finns nämligen en såkallad seronegativ fas då antikropparna mot viruset inte syns. Men risken att detta skulle inträffa är obetydligt liten.
Att HIV skulle smitta via insektsbett eller via social kontakt i form av kyssar, föda, vatten etc. är enbart en skröna och har motbevisats med noggranna epidemiologiska studier.
HIV från mor till barn
Men HIV kan även överföras från mor till barn. Detta kan ske under graviditeten, förlossningen eller så kan det ske under den tid då barnet ammas av sin HIV-positiva mor. Det är hela 90 % av alla de HIV-smittade barn under 15 år som fått viruset överfört av sin mor (unicf.se, 2010).
I dags läget finns det dock åtgärder att vid ta för att minska denna risk så att den näst intill blir obefintlig. Detta är dock något som knappt existerar i de Afrikanska länderna (unicf.se, 2010).
Om inga åtgärder gör för att den HIV-positiva kvinnan inte ska överföra viruset till sitt barn är risken att barnet smittas 35 %. En kvinna som får medicinskbehandling reducerar risken till mindre än 2 % (unicf.se, 2010).
När HIV överförs från mamman smittas hälften av barnen vid själva förlossningen, en tredjedel smittas genom bröstmjölk och resten av barnen smittas under graviditeten. Det är hela 50 % av dessa barn som inte ens hinner uppleva sin tvåårsdag(unicf.se, 2010).
HIV-infektionens förlopp
Efter att en persons smittas av HIV-viruset utvecklar ca 25-30 % av dessa personer en akut febersjukdom, detta kan ske redan en vecka efter det att du blivit smittad eller så kan det dröja hela fyra veckor innan denna febersjukdom bryter ut.
När febersjukdomen väl brutit ut kan den vara alltifrån ett par dagar upptill flera veckors tid. Det valigaste symtomet är generellt svullna körtlar, smärtor vid sväljning, blekröda utslag över bålen, torrhosta, diarré samt muskel- och ledsmärtor och såklart även hög feber, där av namnet. Vid dennatid ger oftast test mot antikroppar inget utslag, utan man får för att få ett rättvisande resultat gör ett nytt test efter 2-3 månaders tid.
Mer än 95 % har efter 2-16 veckor efter att det smittats utvecklat påvisbara antikroppar mot HIV.
Efter detta är infektionens symtom mycket vaga och i vissa fall helt obefintliga och kan vara på detta sätt under de närmaste åren. När symtomen väl uppstår kan du bland annat se tecken av trötthet, måttligt avmagring och tendens till diarré (HIV och Aids, 1993).
När febersjukdomen väl brutit ut kan den vara alltifrån ett par dagar upptill flera veckors tid. Det valigaste symtomet är generellt svullna körtlar, smärtor vid sväljning, blekröda utslag över bålen, torrhosta, diarré samt muskel- och ledsmärtor och såklart även hög feber, där av namnet. Vid dennatid ger oftast test mot antikroppar inget utslag, utan man får för att få ett rättvisande resultat gör ett nytt test efter 2-3 månaders tid.
Mer än 95 % har efter 2-16 veckor efter att det smittats utvecklat påvisbara antikroppar mot HIV.
Efter detta är infektionens symtom mycket vaga och i vissa fall helt obefintliga och kan vara på detta sätt under de närmaste åren. När symtomen väl uppstår kan du bland annat se tecken av trötthet, måttligt avmagring och tendens till diarré (HIV och Aids, 1993).
HIV/AIDS:s påverkan på de sociala förhållandena
Förutom de uppenbara följderna så som de enorma vårdkostnaderna och bortfallet av arbetskraft så medför HIV och AIDS även många sociala nackdelar. En negativ följd som visat sig öka i en otrolig hastighet är antalet föräldralösa barn. I en undersökning gjord av Sida var 65 000 barn föräldralösa år 2000. År 2015 beräknas den siffran hamna på 200 000 (sida.se, 2010).
Med andra ord håller HIV-viruset på att radera ut en hel generation vuxna människor. I ett samhälle där fler lärare och sjukvårdspersonal dör än utexamineras är risken för ett kollapsat samhälle stor.
Barn med föräldrar som insjuknat eller dött av AIDS, i synnerhet flickor tvingas hoppa av skolan för att ta hand om jordbruket eller boskapsskötseln för att kunna försörja familjen. Alltså är det en stor del av dessa föräldralösa barn som går minste om den utbildning som både dem själva och samhället är i så stort behov av för att nå en positiv utveckling.
Det är ofta den äldsta dottern i barnaskaran som tar över rollen som familjens överhuvud. I vissa länder och fall särar man på barnen och placerar ut dem hos olika fosterfamiljer.
I de familjer där föräldrarna dör i ungålder är det speciellt flickorna som är utsatta. Den uråldriga synen på att det är kvinnan i familjen som ska sköta hushållet är något som fortfarande idag efterlevs i de flesta afrikanska länder. Så när döden drabbar familjer med denna familjesyn är det den äldsta flickan som förväntas ta hand om hushållet, ev. sjuka föräldrar och yngre syskon.
De barn som alltför tidigt tvingas axla en vuxenroll, utgör lätta byten för skadliga arbete. Med skadligt arbete menar man barna som faller offer för prostitution eller tvingas arbeta som barnsoldater för att överleva så som prostitution och barnsoldater (unicef.se, 2010). Det är enligt Botswansk lag, olagligt för barn att utföra denna typ av arbete. Denna lag har haft stor betydelse för landet och prostitution och barn inom militären är en siffra som är betydligt mycket lägre än i många andra afrikanska länder.
År 2007 jobbade ca 9 % av Botswanas befolkning i åldrarna 7-17år med någon form av ekonomisk aktivitet. Majoriteten av dessa jobbade dock inom jordbruket och bodde på landsbygden (UD:s rapport, 2007).
Ytterligare ett problem är att hälften av alla nya HIV-fall beräknas vara unga människor i åldrarna 15-24 år. Den främsta orsaken till detta är den bristande kunskap och erfarenheter kring ämnet sex.
Men det beror även på att de inte har tillgång till samma HIV-testning, preventivmedel och rådgivning som vuxna har. Generellt sett löper unga kvinnor större risk att smittas än unga män. 60 % av alla smittade är kvinnor. I Afrika söder om Sahara är siffran ännu högre, omkring 70 %.
En av orsakerna till detta är att sexkulturen i Botswana och många andra afrikanska länder är uppbyggd så att man under en livstid har många olika sexpartners. Männen åker ofta bort och jobbar på andra orter där de skaffar sig yngre kvinnliga sexpartners. Männen väljer yngre kvinnor som älskare för att de då tror att smittorisken är mindre, vilket inte riktigt stämmer.
Många kvinnor smittas redan första gången de har samlag då slemhinnorna är extra känsliga och om genitala sår uppstår har viruset fri väg (unicef.se, 2010).
Att unga kvinnor är villiga till detta är dels på grund av deras låga ställning i samhället del på grund av att det i Botswana anses attraktivt att kunna bevisa sin fertilitet på äktenskapsmarknaden att redan ha fött ett barn(mediahuset.se).
