I vårt arbete har vi valt att jämföra förekomsten av HIV i Sverige med frekvensen av HIV i Botswana. Botswana är ett av de länder i världen som har drabbats värst av det kroniska viruset.
Trots att landet har en i Afrikanska mått väl utvecklad ekonomi och en politisk struktur, har de en lång väg kvar att vandra när det gäller bekämpningen av HIV. Botswana benämns gång på gång som ”Afrikas mest demokratiska land”. Det vore fel att säga att detta inte grundar sig i något, självfallet kallas Botswana just detta för att landets ekonomiska och politiska utveckling är på en stark uppgång.
Båda länderna är alltså länder med relativt starka ekonomier. Dock är Botswanas ekonomi betydligt mycket svagare än Sveriges då deras exporthandel är väldigt koncentrerad till att endast hålla sig inom gruvindustrin. Dock har viss diversifiering i form av satsningar inom telekomtjänster gjorts. Det som bör poängteras är att Botswanas ekonomi är stark jämfört med andra Afrikanska länder.
Botswana är ett land vars BNP/capita är lägre än 10 000 dollar, närmare bestämt uppgick landets BNP/capita år 2010 till 8 930 USD medan Sverige samma år hade ett BNP/capita som uppgick till 49 091 USD.
Frågan är då varför en tredje del av Botswanas befolkning lever med HIV och varför antalet hela tiden ökar, samtidigt som procentsatsen i Sverige stabilt ligger på ungefär 0.1 %?
Man säger att det i huvudsak beror på att befolkningen har dåliga kunskaper om sjukdomen och hur den smittar. Något vi sett under faktabearbetningen är att det finns ett tydligt samband mellan den ökande HIV-spridningen och den bristande infrastrukturen. Allmän information har mycket svårt att nå ut till alla, speciellt till dem som är bosatta utanför städerna där kvalitén på vägar och övriga förbindelser är dåliga.
De flesta Botswanier verkar inte ens veta om att de bär på smittan och inte heller veta om att preventivmedel likt kondom skyddar.
Därför är det relevant att undersöka infrastrukturen när man tittar på vad okunskapen kan bero på och varför kunskapen om HIV endast nått ut till en så pass liten del av befolkningen. Infrastrukturens uppbyggnad skiljer sig mycket åt mellan länderna. I Sverige är det möjligt att bo på en ort och jobba på en annan för att pendlingsmöjligheterna är så pass goda p.g.a. den välutvecklade infrastrukturen. Infrastrukturen i Botswana erbjuder däremot inte denna pendlingsmöjlighet. Vanligt är då att mannen flyttar och tillfälligt bosätter sig på arbetsorten. Där är det mer regel än undantag att mannen skaffar sig tillfälliga älskarinnor, som i synnerhet är betydligt mycket yngre. Det är på grund av den allmänna uppfattningen om att smittorisken skulle vara mindre då för att kvinnan inte har hunnit haft så många partners i sitt liv. Detta antagande stämmer inte alls, då det är lättare att smittas av HIV vid den sexuella debuten än i övriga fall. Vi kan även här konstatera att okunskap återigen leder till fler fall av smittöverföring.
Men en bristande infrastruktur leder inte bara till att många män skaffar sig sexpartners på sin arbetsort och på så sätt ådrar sig smittan. Vi anser att den bristande infrastrukturen även är en utav de största anledningarna till antalet HIV-positiva människor som lever på landsbygden är större än andelen som bor i städerna. Den lågutvecklade infrastrukturen leder till den alltför låga kunskapsnivån som råder på landet. Eftersom smittan i så hög grad sprids på grund av okunskap så är det oerhört viktigt att Botswana tar tag i utvecklingen av infrastrukturen för att bukt med problemet. Med en förbättrad infrastruktur kommer informationen snabbare att nå landsbygden.
När man väl blivit smittad är tillgången till sjukvård och bromsmediciner mycket svårare att få tag på i Botswana än i Sverige trots att båda länderna ska erbjuda HIV-smittade likvärdig vård. I både Sverige och Botswana bekostas all HIV-medicineringen och vård som hör därtill av staten. Men vad beror det då på att Sverige har så mycket mindre smittospridning än Botswana?
I Botswana där man sedan år 2003 erbjuder gratis bromsmedicin, hiv-tester, rådgivning och preventivmedel till invånarna brottas man ständigt med problemen att få allt att räcka till. Många smittade får inte den medicin de behöver på grund av att efterfrågan är större än utbudet.
Detta beror till största del på att behovet av vård och medicinering är så extremt mycket högre i Botswana än vad de är i vårt land. I Botswana är som sagt efterfrågan större än utbudet, och det är i sin tur detta som leder till att alla som behöver vård inte får det, en situation som i svenskt samhälle skulle vara otänkbart.
Det man tydligt kan se i Botswana är att det är fler fattiga än välbärgade invånare som är smittade av HIV/AIDS. Vi tror oss veta att detta beror på att dessa fattiga människor oftast på grund av sin ekonomiska situation tvingas leva i mer utsatta miljöer där droger och prostitution ofta förekommer. Att det mestadels är minderåriga flickor som smittas tror vi beror på Botswanas kultur, dvs. deras ålderdomliga kvinnosyn. Med vetskapen om att det i Botswana anses vara attraktivt för en kvinna att kunna bevisa sin fertilitet på äktenskapsmarknaden genom att redan ha fött ett barn, drar vi slutsatserna att det är därför så många fler unga kvinnor i Botswana som bär på smittan än i Sverige. Eftersom syftet för dessa kvinnor är att bli med barn krävs det mer än utbildning för att få dessa kvinnor att använda kondom. Man måste förändra kulturen i landet för att hejda spridningen.
De ekonomiska följderna som HIV/AIDS har påvisat, grundar sig främst i bristen på arbetskraft. Bristen på arbetsföra människor var ett faktum när HIV-epidemin tog fart i Botswana, stora mängder av befolkningen sjukskrevs, sa upp sig och avled. Detta har lämnat landet med industrier, sjukhus, skolor och andra arbetsplatser med lediga platser som ingen kan överta, då de inte innehar den kunskap som behövs för att utföran arbetet.
HIV/AIDS drabbar med andra ord inte bara landets ekonomi utan berövar även landet på humankapital som är nödvändig för att Botswana ska kunna fortsätta sin positiva utveckling.
I takt med att medelåldern bland de friska arbetarna sjunker försvinner även en stor grupp i samhället som besitter nödvändig arbetslivserfarenhet. De arbetare som har en längre erfarenhet har således lyckats lära sig utföra arbetet på ett snabbt och effektivt sätt, denna produktivitet som arbetsplatsen har går då förlorad när HIV-pandemin drabbar dessa arbetare. Vissa arbetsuppgifter kräver en viss erfarenhet och praktisk inlärning för att kunna utföras. Arbete inom gruvindustrin är ett bra exempel på yrken som är svår att lära sig via ”skolbänken”. När detta sker behövs det en erfaren arbetare som kan tillhandahålla lärlingar och ge dem den praktik de behöver innan de är redo att entra den hårda branschen på egen hand.
När de inte längre finns någon eller tillräckligt med rutinerad arbetskraft försvinner denna möjlighet att utbilda och förvärva ny arbetskraft och kan därmed skada framtida produktivitet då det stannar av den effektiva processen. Alltså leder den massiva HIV-smittan till att landets ekonomi blir lidande då allt fler företag tvingas avveckla på grund av bristande humankapital.
I ett land som Botswana där det redan råder brist på utbildad arbetskraft är varje förlust dubbelt så stor, då den försämrade effektiviteten påverkar landets ekonomiska utveckling och tillväxt.
Samtidigt som sjukdomen drabbar den egna individens ekonomi genom sjukskrivning och inkomstbortfall, drabbar den även statens ekonomi genom skattebortfall och höga vårdkostnader som följd. Detta i sin tur leder till att staten inte kan göra nödvändiga investeringar såsom att förbättra infrastrukturen eller se till att alla smittade ska kunna ha tillgång till den fria vården.
Samtidigt som antalet personer med kompetens sjunker så sjunker även antalet ungdomar som utbildar sig. Detta beror främst på att många barn i Botswana är föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött av HIV/AIDS, dessa barn (här främst flickor) måste då sköta hemmet och tvingas därför avstå de utbildningsmöjligheterna som ges. Som tidigare nämnts är kvinnans roll i Botswana redan svag och att det är främst unga flickor som går miste om utbildningen försvagar kvinnas roll i samhället ännu mer. Men det är inte bara det att dessa barn går miste om utbildning, deras situation tvingar ofta ut dem på gatan där de arbetar som prostituerade. Om dessa barn inte redan är smittade går dem en säker HIV-smitta till mötes.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Botswana står inför en gigantisk uppgift när det gäller att stoppa Hiv-spridningen i landet. På många sätt har landet rätt ekonmiska förutsättningar för att lyckas men det kommer att krävas år av arbete för att lyckas förändra de kulturella orsakerna till spridningen.
Man måste börja långt ner i åldrarna med att sprida kunskap om preventivmedel, få pojkar att hellre gifta sig med oskulder än med kvinnor som redan sexdebuterat. De styrande i landet måste skapa arbete på hemorterna och förbättra landets infrastruktur så att männen håller sig till sina fruar och inte bidrar till spridningen.
Landets största uppgift måste vara att ingjuta hopp i befolkningen, alla måste våga tro på möjligheten att om inte stoppa spridningen helt, i alla fall få den att minska. Får man i gång en positiv spiral kommer landets ekonomi kunna växa snabbt i takt med att en friskare och mer utbildad och erfaren arbetskraft bidrar till landets utveckling. Den rika delen av världen måste förstå att vi inte kan lämna de afrikanska länderna åt sitt öde. Bistånd måste ges i form av skolor på landsbygden, unga utbildade kvinnor som föredömmen och män som ges kunskapen om vikten av att använda kondom. Hiv/Aids frågan är vår tids värsta hot mot mänskligheten. Alla måste bidra!
Trots att landet har en i Afrikanska mått väl utvecklad ekonomi och en politisk struktur, har de en lång väg kvar att vandra när det gäller bekämpningen av HIV. Botswana benämns gång på gång som ”Afrikas mest demokratiska land”. Det vore fel att säga att detta inte grundar sig i något, självfallet kallas Botswana just detta för att landets ekonomiska och politiska utveckling är på en stark uppgång.
Båda länderna är alltså länder med relativt starka ekonomier. Dock är Botswanas ekonomi betydligt mycket svagare än Sveriges då deras exporthandel är väldigt koncentrerad till att endast hålla sig inom gruvindustrin. Dock har viss diversifiering i form av satsningar inom telekomtjänster gjorts. Det som bör poängteras är att Botswanas ekonomi är stark jämfört med andra Afrikanska länder.
Botswana är ett land vars BNP/capita är lägre än 10 000 dollar, närmare bestämt uppgick landets BNP/capita år 2010 till 8 930 USD medan Sverige samma år hade ett BNP/capita som uppgick till 49 091 USD.
Frågan är då varför en tredje del av Botswanas befolkning lever med HIV och varför antalet hela tiden ökar, samtidigt som procentsatsen i Sverige stabilt ligger på ungefär 0.1 %?
Man säger att det i huvudsak beror på att befolkningen har dåliga kunskaper om sjukdomen och hur den smittar. Något vi sett under faktabearbetningen är att det finns ett tydligt samband mellan den ökande HIV-spridningen och den bristande infrastrukturen. Allmän information har mycket svårt att nå ut till alla, speciellt till dem som är bosatta utanför städerna där kvalitén på vägar och övriga förbindelser är dåliga.
De flesta Botswanier verkar inte ens veta om att de bär på smittan och inte heller veta om att preventivmedel likt kondom skyddar.
Därför är det relevant att undersöka infrastrukturen när man tittar på vad okunskapen kan bero på och varför kunskapen om HIV endast nått ut till en så pass liten del av befolkningen. Infrastrukturens uppbyggnad skiljer sig mycket åt mellan länderna. I Sverige är det möjligt att bo på en ort och jobba på en annan för att pendlingsmöjligheterna är så pass goda p.g.a. den välutvecklade infrastrukturen. Infrastrukturen i Botswana erbjuder däremot inte denna pendlingsmöjlighet. Vanligt är då att mannen flyttar och tillfälligt bosätter sig på arbetsorten. Där är det mer regel än undantag att mannen skaffar sig tillfälliga älskarinnor, som i synnerhet är betydligt mycket yngre. Det är på grund av den allmänna uppfattningen om att smittorisken skulle vara mindre då för att kvinnan inte har hunnit haft så många partners i sitt liv. Detta antagande stämmer inte alls, då det är lättare att smittas av HIV vid den sexuella debuten än i övriga fall. Vi kan även här konstatera att okunskap återigen leder till fler fall av smittöverföring.
Men en bristande infrastruktur leder inte bara till att många män skaffar sig sexpartners på sin arbetsort och på så sätt ådrar sig smittan. Vi anser att den bristande infrastrukturen även är en utav de största anledningarna till antalet HIV-positiva människor som lever på landsbygden är större än andelen som bor i städerna. Den lågutvecklade infrastrukturen leder till den alltför låga kunskapsnivån som råder på landet. Eftersom smittan i så hög grad sprids på grund av okunskap så är det oerhört viktigt att Botswana tar tag i utvecklingen av infrastrukturen för att bukt med problemet. Med en förbättrad infrastruktur kommer informationen snabbare att nå landsbygden.
När man väl blivit smittad är tillgången till sjukvård och bromsmediciner mycket svårare att få tag på i Botswana än i Sverige trots att båda länderna ska erbjuda HIV-smittade likvärdig vård. I både Sverige och Botswana bekostas all HIV-medicineringen och vård som hör därtill av staten. Men vad beror det då på att Sverige har så mycket mindre smittospridning än Botswana?
I Botswana där man sedan år 2003 erbjuder gratis bromsmedicin, hiv-tester, rådgivning och preventivmedel till invånarna brottas man ständigt med problemen att få allt att räcka till. Många smittade får inte den medicin de behöver på grund av att efterfrågan är större än utbudet.
Detta beror till största del på att behovet av vård och medicinering är så extremt mycket högre i Botswana än vad de är i vårt land. I Botswana är som sagt efterfrågan större än utbudet, och det är i sin tur detta som leder till att alla som behöver vård inte får det, en situation som i svenskt samhälle skulle vara otänkbart.
Det man tydligt kan se i Botswana är att det är fler fattiga än välbärgade invånare som är smittade av HIV/AIDS. Vi tror oss veta att detta beror på att dessa fattiga människor oftast på grund av sin ekonomiska situation tvingas leva i mer utsatta miljöer där droger och prostitution ofta förekommer. Att det mestadels är minderåriga flickor som smittas tror vi beror på Botswanas kultur, dvs. deras ålderdomliga kvinnosyn. Med vetskapen om att det i Botswana anses vara attraktivt för en kvinna att kunna bevisa sin fertilitet på äktenskapsmarknaden genom att redan ha fött ett barn, drar vi slutsatserna att det är därför så många fler unga kvinnor i Botswana som bär på smittan än i Sverige. Eftersom syftet för dessa kvinnor är att bli med barn krävs det mer än utbildning för att få dessa kvinnor att använda kondom. Man måste förändra kulturen i landet för att hejda spridningen.
De ekonomiska följderna som HIV/AIDS har påvisat, grundar sig främst i bristen på arbetskraft. Bristen på arbetsföra människor var ett faktum när HIV-epidemin tog fart i Botswana, stora mängder av befolkningen sjukskrevs, sa upp sig och avled. Detta har lämnat landet med industrier, sjukhus, skolor och andra arbetsplatser med lediga platser som ingen kan överta, då de inte innehar den kunskap som behövs för att utföran arbetet.
HIV/AIDS drabbar med andra ord inte bara landets ekonomi utan berövar även landet på humankapital som är nödvändig för att Botswana ska kunna fortsätta sin positiva utveckling.
I takt med att medelåldern bland de friska arbetarna sjunker försvinner även en stor grupp i samhället som besitter nödvändig arbetslivserfarenhet. De arbetare som har en längre erfarenhet har således lyckats lära sig utföra arbetet på ett snabbt och effektivt sätt, denna produktivitet som arbetsplatsen har går då förlorad när HIV-pandemin drabbar dessa arbetare. Vissa arbetsuppgifter kräver en viss erfarenhet och praktisk inlärning för att kunna utföras. Arbete inom gruvindustrin är ett bra exempel på yrken som är svår att lära sig via ”skolbänken”. När detta sker behövs det en erfaren arbetare som kan tillhandahålla lärlingar och ge dem den praktik de behöver innan de är redo att entra den hårda branschen på egen hand.
När de inte längre finns någon eller tillräckligt med rutinerad arbetskraft försvinner denna möjlighet att utbilda och förvärva ny arbetskraft och kan därmed skada framtida produktivitet då det stannar av den effektiva processen. Alltså leder den massiva HIV-smittan till att landets ekonomi blir lidande då allt fler företag tvingas avveckla på grund av bristande humankapital.
I ett land som Botswana där det redan råder brist på utbildad arbetskraft är varje förlust dubbelt så stor, då den försämrade effektiviteten påverkar landets ekonomiska utveckling och tillväxt.
Samtidigt som sjukdomen drabbar den egna individens ekonomi genom sjukskrivning och inkomstbortfall, drabbar den även statens ekonomi genom skattebortfall och höga vårdkostnader som följd. Detta i sin tur leder till att staten inte kan göra nödvändiga investeringar såsom att förbättra infrastrukturen eller se till att alla smittade ska kunna ha tillgång till den fria vården.
Samtidigt som antalet personer med kompetens sjunker så sjunker även antalet ungdomar som utbildar sig. Detta beror främst på att många barn i Botswana är föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött av HIV/AIDS, dessa barn (här främst flickor) måste då sköta hemmet och tvingas därför avstå de utbildningsmöjligheterna som ges. Som tidigare nämnts är kvinnans roll i Botswana redan svag och att det är främst unga flickor som går miste om utbildningen försvagar kvinnas roll i samhället ännu mer. Men det är inte bara det att dessa barn går miste om utbildning, deras situation tvingar ofta ut dem på gatan där de arbetar som prostituerade. Om dessa barn inte redan är smittade går dem en säker HIV-smitta till mötes.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Botswana står inför en gigantisk uppgift när det gäller att stoppa Hiv-spridningen i landet. På många sätt har landet rätt ekonmiska förutsättningar för att lyckas men det kommer att krävas år av arbete för att lyckas förändra de kulturella orsakerna till spridningen.
Man måste börja långt ner i åldrarna med att sprida kunskap om preventivmedel, få pojkar att hellre gifta sig med oskulder än med kvinnor som redan sexdebuterat. De styrande i landet måste skapa arbete på hemorterna och förbättra landets infrastruktur så att männen håller sig till sina fruar och inte bidrar till spridningen.
Landets största uppgift måste vara att ingjuta hopp i befolkningen, alla måste våga tro på möjligheten att om inte stoppa spridningen helt, i alla fall få den att minska. Får man i gång en positiv spiral kommer landets ekonomi kunna växa snabbt i takt med att en friskare och mer utbildad och erfaren arbetskraft bidrar till landets utveckling. Den rika delen av världen måste förstå att vi inte kan lämna de afrikanska länderna åt sitt öde. Bistånd måste ges i form av skolor på landsbygden, unga utbildade kvinnor som föredömmen och män som ges kunskapen om vikten av att använda kondom. Hiv/Aids frågan är vår tids värsta hot mot mänskligheten. Alla måste bidra!
